Lipsill

Jag vet inte vad som tog åt mig igår, men från ingenstans började jag storlipa, och sen kunde jag inte sluta.

Projekt O och jag pratade framtid, ”hur ser du dig själv om 10 år”-snacket. Och det var Os

Jag tror inte att jag bor i Underlandet

som fick mig att börja gråta från ingenstans. För det satte helt plötsligt igång en slags kedjereaktion av känslor om min tilltänkta framtid i Underlandet (för det är inget lätt beslut, och det blir inte lättare av att det sätts i svaj sådär), och om O och mig, för vad händer med oss om jag vill bo här och han inte vill det.

För jag är livrädd för att förlora honom.

Det var nog droppen för en bägare som fyllts på ett tag, med jobbångest, uppsatsstress och lite allt möjligt, och den behövde rinna över.

Men man känner sig ju lite lätt labil när man förvandlas till ett gråtmonster utan förvarning.

Då är det skönt att man har den finaste pojkvännen i världen som försäkrar att det är vi, han och jag tillsammans, och att han inte tänker sig någon framtid alls utan mig och att han absolut inte har tänkt släpa med min någonstans dit jag inte vill.

Och som skriver dagen efter på chatten, just när man går runt och känner sig lite sisådär:

älskling…

du är det vackraste som finns i världen

och alla de bra och de dåliga saker som dyker upp i vår väg kan vi möta tillsammans

du och jag…

du gör mig väldigt lycklig

Och då känner jag mig inte lika mycket som ett miffo längre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: