Månadsarkiv: januari 2009

Dagens bästa

Tack, Elin.


Projekt O

Förutom det här med löften så kan det alltid vara bra att inleda det nya året med lite nya projekt, istället för att bara harva på med gammal skåpmat. I det här fallet består den gamla skåpmaten (dock fortfarande mycket aptitlig) av Gitarristen och R som i Revolutionären. Revolutionären är för övrigt en never ending TV-såpa i sig, men det kan vi ta en annan gång.

Som sagt, nya sidoprojekt piggar upp tillvaron, så därför har jag tagit itu med Projekt O. Föremålet för projektet, självaste O, träffade jag för första gången förra julen, i Andra Landet, då jag firade med min familj, Den Där som jag trodde var min stora kärlek, och ett helt gäng vänner (till honom, mest). Däribland O.

Inget mer med det, jag åkte till Underlandet, det tog slut med Den Där, livet fortsatte, och nu har O bestämt sig för att flytta hem till Underlandet efter nästan fyra år i Andra Landet.

O var sjukt trevlig, men det var ju inte ens skymten av en tanke på något då, den där förra julen då jag firade med salsa i Den Därs famn. Men nu när O har kommit tillbaka hit har han liksom dykt upp i mina tankar och sått ett litet frö. Jag har ju egentligen ingen aning, hela projektet består än så länge mest av fabuleringar, men jag tror att det i alla fall är värt ett försök för att se vart det leder. Så på lördag ska vi ta en öl med några kompisar, och på tisdag ska vi ut och äta middag på tu man hand (hans förslag, hoppla, jag hade tänkt föreslå en kaffe…).

Projekt O förklaras härmed invigt.


Nytt år, nya löften

Bättre sent än aldrig, jag avgav också löften för 2009 runt årsskiftet, om än inte högtidligt på Veckats fantastiska nyårsfest.

2009, det är då det händer, det är då alla bitar faller på plats.

Finaste och jag har lovat varandra att vi ska bli bättre på att säga nej, för att ta hand om oss själva mer. Nej till sådant som inte får oss att må bra, och som tar mer energi än det ger.

En vän till mig har varje nyår sedan 2003/2004 då vi firade i sommarhettan på en takterrass i Andra Landet haft som nyårslöfte att han ska bli pappa. Eftersom det inte har gått så bra på den fronten la han ner det lovandet i år. Nu ska han bli en bättre människa istället. Och jag har tagit över hans löfte.

Sist men inte minst ska jag dansa mer salsa. Det finns få saker som gör mig så genomlycklig som att få dansa salsa. Mer sånt!

Ja, det var väl det. 2009, det är då det händer, som sagt.


Hemma?

De tre veckorna i Sverige var över innan jag hann blinka och nu är jag hemma igen. I Underlandet, det vill säga. Efter att ha varit hemma i Sverige. Och jag vet inte riktigt vilket som är mest hemma. Om home is where your heart is är det lika mycket här som där.

Sverige var fantastiskt. Det gjorde lite ont i hjärtat att vara hemma och veta att det var ett flyktigt besök i ett liv som inte längre är mitt, och som jag kommer allt längre ifrån, ju längre jag stannar i Underlandet. Det var att gå igenom gamla saker och säga adjö, och att en kort stund vara del igen i livet som var mitt, med vännerna som var mina, som fortsätter sina liv utan mig. De är fortfarande mina vänner, såklart, och vissa kommer att vara det livet ut, men det är aldrig samma sak när man inte längre delar en vardag ihop. Jag kommer inte att vara där när M och D får sin nya bebis i juni, och senast jag såg Ls bebis var hon just en bebis, alldeles nyfödd, och nu är hon två och ett halvt år och pratar och springer och kan själv. Och jag är inte med på inflyttningsfesterna i vännernas nya hem, och jag känner inte deras nya pojk- och flickvänner och jag är inte där med fysiska kramar när det tar slut.

Bästa vännen Godis skriver i ett mejl:

Härligt och overkligt att ha dig här, hann inte riktigt med. När vi satt här och pratade låtsades jag för en sekund att det kunde vara såhär jämt, att jag fick ha dig i mitt liv hela tiden… Allt blir roligare och bättre med dig!

Och det gör lite ont i hjärtat och jag saknar dem allihopa.

Att komma hem till Sverige var fantastiskt, om än alldeles, alldeles för kort. Men att komma hem till Underlandet igen känns också bra. Jag tog en promenad på i mina kvarter igår och påminde mig själv om hur fantastiskt det är och hur mycket jag älskar den här platsen ändå, hur mycket jag tycker om lukterna, och människorna, och husen, och hur det nog skulle göra ont i magen av saknad om jag inte kunde bo här. Jag skulle nog bara vilja att sverigelivet inte hamnade så långt bort.