Månadsarkiv: september 2008

Sunk-söndag

Jag borde plugga, jag borde, borde, borde en massa, men jag har ingen lust. När man jobbar heltid och pluggar en masterutbildning (med föreläsningar fyra kvällar i veckan) måste man få vila ibland också. Så jag går runt hemma i mjukisbyxor och plockar lite halvhjärtat bland mina saker i något som ska likna städning, eller organisering av papper eller liknande, och de där borde-tankarna pockar på min uppmärksamhet i bakhuvudet, men jag kopplar bort allt jag kan, sätter på en ny låt i iTunes och dansar ett tag framför badrumsspegeln istället.

*Uppdatering* Och sen råkade jag visst sugas in i youtubes svarta hål, och har utökat min musiksamling med hjälp av den här helt fantastiska sidan. Rekommenderas!

Annonser

Passion i flytande form

Min tvättmaskin har fått hård konkurrens som favorit-hushållsapparat av min nyinköpta mixer. Med den mixar jag fram de underbaraste juicerna, vad sägs om passionsfrukt och lulo-juice eller feijoa-smoothie? Och på spisen står äpplen och puttrar som ska mixas till äppelmos.

Underlandet goes hemmafru.


Men åååå

Igår ringde R. Efter att terminen börjat har han varit som uppslukad av jorden med sina två heltidsjobb och masterstudier. Så det där vi hade har runnit ut i sanden, omständigheterna var så fel som de kunde bli (och jag vet inte, om det verkligen är kanske inte omständigheterna spelar någon roll, men om det inte hunnit bli ännu… eller så var det inte meningen).

Hur som helst, igår ringde han och vi pratade länge om oss som ett vi och var för sig. Och han har börjat dejta en tjej han pluggar med. Fan. Även om han säger att han inte vill, det var inte läge för oss och det är inte läge för dem heller och det hela liksom gav sig av att de ses så ofta för de pluggar ihop, och att det inte är som det vi hade och att det egentligen inte är så mycket alls, så fan.

Men på något sätt kändes det ändå bra, det var bra att prata och knyta ihop saker och ting, för det var så mycket som hade lämnats hängande i luften. Och jag berättade valda delar om Gitarristen, som dykt upp i mitt liv igen (men som inte ger mig några fjärilar i magen), och det var liksom skönt att prata om saker och ting som behövde bli sagda. Men fan, ändå, för han är den enda av männen i mitt singelliv som jag faktiskt skulle vilja kunna satsa på, och han säger att det var så himla bra att vara med mig och han tycker om mig och bla bla bla och så funkar det bara inte just nu.

Och jag vet det ju egentligen själv också, för även om vi skulle ha fortsatt vår sporadiska dejting så var det ju inte det jag ville ha, och det jag vill ha kan han inte ge mig just nu, för jag vill ha allt, och det är omöjligt. Men så kan jag ändå inte låta bli att fundera på hur det skulle kunna ha varit, eller blivit.

Sen ringde de från drömjobbet idag. Jag har redan valt det säkra alternativet, skrivit på kontrakt och hela kittet, och det känns fortfarande som det mest rätta beslutet. Men de ringde för att undra om jag fortfarande var tillgänglig och intresserad och när jag i så fall skulle kunna börja för jag är en av slutkandidaterna. Typiskt, då.


Kärlekskrisen, igen

Som svar på förra inlägget skrev Jenny:

Men du gjorde ju nästan precis slut med en kille? Jag säger paus! Paus som i och för sig borde innehålla hångel och hålla handen med random people!

Ja, det är nog sant. Men det känns som längesen, för jag har inte träffat Den Där sen i januari, då jag flyttade till Underlandet och vi hade distansförhållande i två månader för han skulle ju komma hem, hit till Underlandet som är hans hem, i början på juni. Sen kom bomben och vi gjorde slut första gången, i slutet på mars, och sen kom dunderbomben och det tog slut-slut i början på maj.

Komma över-processen har nog pågått sedan januari, kanske, för när man inte har kärleken i sin fysiska vardag är det på något sätt inte riktigt lika verkligt.

Och pausen, ja den innehåller en hel del hångel och hålla handen med random people med ojämna mellanrum, men det är liksom inte det jag saknar mest. Det är fjärilarna i magen. Och inte en enda av de där random personerna får fjärilarna i min mage att vakna.

Och det betyder nog att du har helt rätt, Jenny. Pausen är inte slut, det är kanske inte dags för fjärilarna riktigt än. Jag måste bara få känslan att inse det också, inte bara tanken. För under tiden går jag ändå runt och hoppas på att Mr Right ska dyka upp runt nästa hörn och få fjärilarna att fladdra som aldrig förr.


Kärlekskris

Jag brukar vara rätt nöjd med att vara singel, och friheten det innebär. Men helt plötsligt har jag börjat gå och längta efter kärlek. Kanske är det för att så många vänner runtomkring går runt och är pariga och kära och dessutom har halva bloggosfären gått och kärat ner sig (eller i alla fall Panso och Å, och sen har vi ju Jenny som är stormförälskad sen över ett år tillbaka, eller nåt sånt, och så Haren som återförenats med sin kärlek i landet långt borta).

Alla utom jag, känns det som. Så är det ju inte, såklart, och egentligen klarar jag mig bra på egen hand. Men ändå.

Inte för att det finns några årstider i Underlandet, men i mitt svenska huvud är det höst, och jag skulle så gärna vilja att någon höll mig i handen genom höststormarna och sov sked med mig och viskade vackra saker i mina öron genom höstregnsnätterna.

Men inte en enda drömprins i sikte. Suck.