Att vara omtyckt…

…av allt och alla, varför är det så himla viktigt? Jag har sjukt svårt för att handskas med när människor inte tycker om mig, det är nästan så att jag blir besatt då av att få dem att tycka om mig, även när det handlar om människor som jag själv inte tycker så värst bra om. Vad är dealen?

Sara skrev för ett tag sen om bekräftelsehoran inom sig. Jag gissar att det här är ett slags symptom på min inre bekräftelsehora.

Två exempel:

  1. När vännen från Sverige var här och hälsade på hånglade vi runt en del, så det hände fler än en gång att en ny okänd man rumlade ut ur min lägenhet på morgonkvisten (antingen hennes hångel eller mitt från gårdagskvällen). Portvakten i mitt hus, som flörtar med precis alla tjejer som han kommer åt, blev svartsjuk, tror jag. Hur som helst pratade han inte med oss på flera dar, han hejade inte ens. Trots att jag tycker att han är skitjobbig med sitt flörtande så var jag absolut tvungen att vara extra trevlig mot honom tills han började prata med mig igen (vilket han gjorde när vännen från Sverige åkt). Varför? Det var ju han som var ett pucko, varför var det så viktigt för mig att han ändå måste tycka om mig?
  2. På en fest för ett tag sen var det salsa, min absoluta favoritmusik, i högtalarna. Jag råkade sitta bredvid en kille, som jag visserligen inte kände men som var kompis till en kompis till mig. Så jag frågade honom om han hade lust att dansa. ”Nej”, sa han. Jag blev lite paff och frågade varför. ”För att du är utlänning. Jag hatar utlänningar.” Raka puckar, liksom. Dessutom vägrade han att förklara något vidare för mig ”för att jag hatar dig, du är utlänning.” Även om jag rent ideologiskt kan hålla med, vad har utlänningar som jag, rika européer och nordamerikaner, någonsin gjort för gott för Underlandet, så var det sjukt svårt att inte ta det personligt. Det kändes så orättvist, och att få ”jag hatar dig” kastat i ansiktet är rätt hårt. Men ändå, varför kunde jag inte bara tänka, idiot, det är hans förlust?

Det är något jag absolut måste jobba på. Om någon tycker illa om en utan att man själv tycker att de har en bra anledning till det så kan man faktiskt låta det gå, man kan säga ”synd för den, då”, istället för att nödvändigtvis kämpa för att personen ska inse vilken fantastisk person man är och byta åsikt. Saker och ting funkar inte alltid så. Man kan inte vara omtyckt av alla, och det behövs inte heller, jag vet ju det egentligen. Jag måste bara lära mig att känna det också.

Annonser

2 responses to “Att vara omtyckt…

  • Annaluna

    Jag kan inte annat än hålla med!

  • Panso

    jag vet exakt vad du menar. jag har blivit bättre på det där men det är en ständig kamp. det är vad jag brukar kalla maktlösheten i att definiera sig genom andras blickar. en ständig maktkamp som ger andra makten över vem du är, istället för att sträva efter att definiera sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: