Masspsykos

Jag har just kommit hem från en söndagskväll på bio med tjejerna – Sex and the City. Det går att göra en lång kritisk feministisk analys av såväl serien som filmen, men hey, de bjuder på skön underhållning och ibland kan det få räcka så.

Jag kom ut från bion med humöret på topp och känslan av att visst, man kommer att få ta en del skit och det kommer att vara jobbigt, men det kommer ändå att ordna sig och bli bra tillslut.

Mina tre kompisar gråter. Först tänker jag att de gråter för att det var ju så fint och romantiskt, men nej, de gråter, alla tre, för att de inte har någon pojkvän. När ska det bli deras tur? Och de gråter hela vägen hem i taxin och ber taxichauffören byta radiokanal för att musiken är för deprimerande och sen chattar vi alla fyra på msn och de deppar lite till.

Den sociala pressen på tjejer i Underlandet att hitta den stora kärleken är stenhård. De här vännerna har allihopa bra jobb, tjänar en massa pengar, flera av dem har egna företag och de är inte ens 30, och har massor av vänner som är som en extra familj. Men ändå, allt det där duger liksom inte för det deras släktingar frågar om på varje släktträff (som i Underlandet är långt mycket vanligare än i Sverige) är om de har hittat någon att gifta sig med ännu. Och det är måttstocken de själva använder sig av också.

Jag menar inte att förringa det här med kärlek, det är klart att det är viktigt och alla vill vi ha någon att tycka om och vara den där speciella personen för någon annan, jag också. Jag dagdrömmer gärna om den Stora Kärleken. Men det är inte ett mål i sig att ha pojkvän och det är inte ett mål som får överskugga allt annat. Att inte kunna vara riktigt lycklig förrän man kan säga att jag hör ihop med Honom (jo, det är heteronormativitet galore i det gänget), det vägrar jag. Och det skrämmer mig att mina fina, fina vänner gråter hela vägen i en taxi trots att de har vänner, jobb, och ett spännande liv, bara för att de inte har Honom.

Annonser

3 responses to “Masspsykos

  • Susannanstans

    Jag tycker att det där fenomenet är globalt. Det är nog extra tydligt på vissa ställen, men skrapar man lite på ytan i till exempel Sverige är det samma måttstock här. Är man lycklig med sig själv blir folk förvånade. Om man väljer bort barn sägs det bakom ens rygg att man nog är olycklig egentligen. Kvinnors viktigaste uppgift i livet är fortfarande familjen och det är ju så TRÖTTSAMT.

  • sara

    Jadu, jag tycker att det är sorgligt att jag hittar de tendenserna hos mig själv även. Att jag söker lyckan i form av en man (eller kvinna) istället för att vara nöjd där jag är. Och det blir så pinsamt uppenbart när jag nu är hur lycklig som helst karriärmässigt, har en superbra sommar med precis lagom mycket jobb och till och med lite semester. Och jag är totaldepp över den där kvinnan och den där mannen…. Fy fan så dåligt egentligen.

  • underlandet

    Ja, jag håller med er båda två! Så synd, och så nästan oundvikligt efter all samhällets hjärntvätt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: