Tjejkväll och återfall

I lördags hade vi tjejkväll, tjejerna i gänget som egentligen är hans, Kärlekens, gäng. Världens finaste brudar, även om det ibland kan knaka lite i mitt feministhjärta när vi kommer in på ämnen såsom plastikoperationer (tre har opererat sig, två näsan och alla tre öronen) som om det vore världens naturligaste grej, vilket det är här i Underlandet där det ofta känns som att en kvinnas främsta uppgift är att vara vacker, vilket är att vara kvinnlig.

Hur som helst, ett av de stora samtalsämnena var naturligtvis också mig och Kärleken. Och jag vet inte vad som hände, jag som har mått rätt bra, och vi har haft en massa kontakt och tja, allt har känts ganska bra trots allt. Men så fick jag ett sånt där brutalt återfall och bara grät och grät. Det var kanske spriten och snällsnälla vänner som var den utlösande faktorn.

Jag snyftade mig igenom kvällen, kom i säng vid halv fyra på morgonen (efter att skrivit ett långt mejl till Kärleken som jag hade sinnesnärvaro nog att spara för att läsa igenom i nyktert tillstånd) och vaknade gråtandes klockan åtta på morgonen. Igår var en riktig skitdag.

Det som allt handlar om är att allt känns bra och fint mellan oss, men det gör det för att det är nästan som vanligt. Vi är fortfarande ”in a relationship” på Facebook och vi skickar fina mejl och använder samma älsklingssmeknamn som vanligt. Och det får mig att må bra. Jag är bara helt livrädd för att jag mår bra för att jag befinner mig i en illusion, för det är ju trots allt slut. Och vad händer om eller när illusionen spricker? Om han till exempel blir tillsammans med någon annan? Jag pallar inte att få mitt hjärta krossat två gånger för samma person.

Så jag tänker att vi kanske måste ändra på saker och ting. Men hur? Och allt det här och lite till stod i det där långa mejlet som jag skrev till honom och som jag funderade hela dagen på om jag skulle skicka eller inte. Tills jag fick ett sånt där vanligt fint mejl av honom och allt kändes så bra och jag tänkte att nej, jag kanske inte vill ändra på något ändå. Så till slut skrev jag ett mastodontmejl som började vanligt och sen förklarade jag lite saker och ting och sen kopierade jag in det där mejlet jag hade skrivit, fast med disclaimern att jag kanske trots allt inte vill ändra på något, jag vet inte vad som är bäst, men jag vill veta vad han tänker om allt det där.

Och nu går jag och väntar på svar och det är nervöst som fan.

Annonser

3 responses to “Tjejkväll och återfall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: