Månadsarkiv: mars 2008

”slåss för att få hångla”…

…har någon googlat på och hittat hit.

Hur gick det till och vad var det egentligen personen ville hitta? 

Annonser

Grattis på kvinnodagen

Grattis till vad, undrar jag…

Till århundraden av diskriminering och förtryck?
Till löneskillnader?
Till dubbelarbete?
Till våldtäkter?
Till att kvinnor i stora delar av världen inte ens är betrodda att bestämma över sina egna kroppar?

Eller vad? Vafan är det ni gratulerar till, egentligen?


Bussbråk

Så var jag på väg hem från en pluggdag på biblioteket och medan jag väntade på att korsa gatan råkade en buss halka bakåt en aning (han hade väl glömt att dra i handbromsen i backen, eller slant med foten eller något). Precis bakom stod en annan buss, så nära att bussen framför krossade ena framlyktan med kofångaren.

Det var inte populärt.

På fem röda sekunder var chauffören från buss två framme vid buss ett och snabbt hade han krossat och böjt sönder ena backspegeln.

Buss etts chaufför lät inte vänta på reaktionen, utan kastade sig ut ur bussen och in i buss två (dit chaufför två redan hunnit). Sedan började ett skrikande och gormande och ett tag såg det ut att kunna bli riktigt otäckt, för buss tvås chaufför plockade fram ett järnrör som han hade liggande i handskfacket.

Men det mest fascinerande av allt var inte bråket (som inte gick till handgemäng, som tur var) utan alla åskådare. På ingen tid alls hade en stor folkskara samlats runtomkring och alla hejade på. Inte på en av chaufförerna, utan snarare på att hela situationen skulle utveckla sig till ett riktigt bråk.

 ”Kom igen, då, slåss, slåss, slåss!”

Och när det trots allt inte blev något bråk så buade alla och kallade chaufförerna för fega  och allt möjligt annat.

Vad är grejen med det? Åhåja, dessa kulturkrockar i vardagen.


Träningsvärk

Igår motionerade jag för första gången på tre månader, och nu sitter jag här med träningsvärk, men vad skönt det känns ändå! När man precis kommer igång med träning efter ett långt uppehåll kan man leva på ett träningspass i minst en vecka och känna sig duktig…

Jag gillar egentligen att gå på gym, inte för att lyfta vikter, men för att gå på pass i grupp. Jag är nämligen sjukt odisciplinerad när det gäller träning och har jag ingen som säger åt mig vad jag ska göra och en massa personer runtomkring som ser om jag fuskar så gör jag lätt just det. Men jag har inte hittat något gym häromkring ännu så jag tänkte att under tiden får jag ta och jogga, för att göra någonting i alla fall.

Så igår morse begav jag mig ut i storstan, som lyckligtvis har en enorm park inte långt hemifrån mig. Jag var lite fundersam innan, jag bor ju trots allt i vad som har rykte om sig att vara en av världens farligaste städer,  men jag kom tillbaka hel och välbehållen efter en ansträngande joggingtur på sisådär 20 minuter… Ehum, ja, man ska ju inte ta ut sig alldeles i början. Parken var för övrigt full av andra joggare och en hel massa poliser och militärer, som kanske inte ökar på trygghetskänslan, men jag tänker ändå att de nog skulle rädda mig om jag skulle bli överfallen (vilket jag tvivlar på skulle hända, stan är mycket bättre än sitt rykte, trots allt).

Jag hoppas bara att jag lyckas hålla igång joggandet tills det faktiskt blir något angenämt att hålla på med, alternativt tills jag hittar ett gym i närheten. Träningsdisciplin är ju som sagt inte precis en av mina starka sidor.


När ens eget plötsligt verkar futtigt

Det där som nästan hände har snurrat runt, runt i huvudet på mig och jag känner att jag måste ta tag i saken på något sätt, för att det inte ska få proportioner som det inte förtjänar. Så idag tog jag mig i kragen och ringde honom, exet alltså. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, men jag tror att det är ungefär att jag gillar honom skitmycket, men jag är lycklig med min kärlek och jag vet att han är lycklig med sin och jag vill inte förändra någonting och låt oss bara vara kompisar och inte falla för frestelsen för det är inte värt det (trots att shit, hade det varit andra omständigheter så hade jag eventuellt kastat mig över honom).

Hur som helst, all den där kvasi-ångesten verkade helt plötsligt väldigt futtig när en kompis ringde idag. Hon dejtar en kille sedan en och en halv månad tillbaka, han är fantastisk enligt henne, men han är åtta år yngre än henne, ska snart fylla tjugo. Så han bor fortfarande hos sina föräldrar och pluggar, och föräldrarna vet inte om att min kompis och killen dejtar eftersom de inte tror att de skulle gilla åldersskillnaden särskilt mycket.

Well, de kommer inte att gilla den mer nu. Min kompis har nämligen just fått reda på att hon är gravid. Trots situationen hann hon tänka att tja, det kanske kan gå ändå, och till och med hinna bli lite glad. Då kommer nästa bomb. Hon har epilepsi och det visar sig att medicinen som hon tar kan skada fostret. Så nu har hon hela veckan uppbokad hos olika läkare för att göra en massa tester och få besked. Och sen ta beslut. I landet där abort dessutom är förbjudet, så man måste göra det i hemlighet.

Så å ena sidan är det den eventuella risken för fosterskador, att hon inte har något jobb, hela situationen med pojkvännen och alla framtidsplaner hon har som inte inkluderar barn inom kort. Å andra sidan är det den faktiska graviditeten som hon har hunnit fästa sig vid och doktorns besked att eftersom hon har epilepsi är varje graviditet riskabel och det här kanske kan vara hennes enda chans att få barn, enligt honom borde hon sterilisera sig efter den här graviditeten om hon beslutar sig för att fullfölja den för att inte riskera sitt liv i framtiden.

Jag har nog aldrig sett någon med så mycket ångest, och allt hon kan göra just nu är att vänta och vänta på provsvaren. Det där med exet är inte så viktigt, trots allt.