Att rycka upp sig

Paniken har lagt sig lite, den där som tar tag i alla inälvor och vrider om och gör att man knappt kan andas och sluter magen så att det är omöjligt att få ner en enda matbit.

Nej, jag mår inte bra, men jag försöker rationalisera och förstå, jag tänker att om jag gör det tillräckligt mycket så kanske jag någon gång kan ta till mig det hela. Eller så har jag hamnat i någon slags förnekelsefas, som ger mig ett underligt lugn. Jag började tänka att okej, han kommer inte om två månader, han kommer i slutet av året, det har bara förlängts lite.

Även om jag egentligen vet att riktigt så är det ju inte. Det är slut, och det finns inga löften, inga garantier. Men jag måste hålla fast vid det där hoppet, det är det som håller mig över ytan, för en framtid utan honom kan jag inte ens föreställa mig.

Kanske är det här alldeles nödvändigt. Annars hade han kommit hit om två månader och gått runt frustrerad och bitter över allt det där han inte gjorde, alla de där chanserna han inte tog. Det hade ju inte heller blivit bra, för oss. Så jag försöker vara större än sorgen och tänka att det är ett nödvändigt ont för det långa loppet.

Fast det gör jävligt ont ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: