Jaha, det var det alltså

…hit men inte längre kom vi, här är vägs ände.

Så kom det där telefonsamtalet igår, och världen rasade ihop som ett korthus över mig. Han har funderat, i flera månader fram och tillbaka, och kommit fram till att han är inte redo att åka tillbaka ännu, han känner att det fortfarande finns saker att göra där som han måste göra. Så han har bestämt sig att stanna hela året därborta, i Andra Landet.

Ingen av oss tror egentligen på distansförhållanden, det har vi haft klart för oss sedan vi började. Fyra månader var liksom smärtgränsen som var överkomlig. Men ett år, nej.

Och mitt rationella jag fattar någonstans att ja, det kanske var ett beslut han måste ta och i det långa loppet kanske det är det bästa, annars hade han kommit hit om två månader och känt sig bitter över att inte gjort allt han ville göra.

Men ändå. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag bara gråter och gråter och gråter. Jag lyssnar på vår låt om och om igen, läser hans brev, tittar på kort och kan inte tro det, vägrar tro att det är sant, det var ju inte såhär det skulle bli. Vi skulle ju bli gamla ihop.

Och han säger att ”jag kanske är en idiot, det här kanske är det sämsta beslutet jag någonsin tagit, det kanske är det värsta jag kan göra, att släppa den vackraste och bästa människan jag någonsin träffat i mitt liv”. Ja, du är en idiot, så gör det inte då! Kom tillbaka, kom tillbaka…

Att allt som man sett framför sig bara kan ryckas ifrån en sådär på en sekund. Jag kan inte tro det. Och fast han säger att han älskar mig så känns det inte så. Inte tillräckligt, i alla fall. Inte tillräckligt för att välja mig istället.

Och jag måste ändra ”in a relationship with…” till ”single” på facebook, men jag pallar inte. Jävla skit.

Annonser

4 responses to “Jaha, det var det alltså

  • annaluna

    Neeej! Fast ändå, det KAN ju gå, kan det inte? Kan ni inte hälsa på varandra en endaste gång? Jag kanske är en levande klysha, men kärlek kan ju övervinna avstånd! Med risk för att den blir så söndertrasad av alla tårar att den går i bitar. Men ändå.

    Åh, jag är så ledsen för din skull! Och jag vet hur det känns det där med att ändra status på facebook, en sån liten tillsynes töntig grej blir skitstor för alla ser det och alla kommenterar.

    Jag hoppas, hoppas att saker kommer lösa sig till de bästa och att du kommer kunna äta och le igen. ABRAZOTES.

  • Kristina

    Oj, vad trist, tycker synd om dig just nu.
    Men.. det gar att leva utan varandra.
    Min man och jag gjorde det i 2 ar och traffades bara
    3 ggr under tiden.
    Nu har vi varit tillsammans i 8 ar och ar hur lyckliga som helst!

    Lycka till!

  • underlandet

    annaluna: Å jag hoppas, jag hoppas. Det är tanken på det, att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra sen i framtiden som håller mig över ytan.
    Och facebook, jag vet, precis sådär är det. Jag har inte pallat att ändra det ännu, så jag sa åt honom att göra det, och det har han inte gjort, så där står det fortfarande. Och det är väl lika bra just nu, kanske.

    Kristina: Precis vad jag behöver höra! Tack!

  • sara

    Åh, men NEJ!

    Och ett tips bara: ändra inte statusen, tryck bara i på privacysettings att din ”relationship-status” inte ska synas. Så behöver det inte blinka SINGLE varje gång du loggar in. Och du behöver inte berätta för alla i ett knapptryck sådär.

    Först bara: tryck bort på newsfeed-inställningarna att det ska visas i dina vänners newsfeed att du ändrar relationshipstatus. Så blir det en smyggrej istället.

    Hoppas du inte går under. Åh Åh vad ont. Fy.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: