Distansförhållanden, fy fan

Jag hatar att ha ett distansförhållande. Jag kan inte se något bra med det överhuvudtaget, det handlar endast om att härda ut tills vi äntligen bor i samma land igen.

Tur att mitt liv består av en massa annat bra, och att min vardag innehåller fina människor och situationer för annars skulle det bara vara ångest. Folk säger att ”det är bara lite drygt två månader kvar, det är ingenting”, men det känns som en hel jävla evighet och bara knappt hälften har gått och nej, det blir inte lättare med tiden och hade jag pengar skulle jag ha hoppat på ett plan till Andra Landet på en gång.

Jag tror inte att jag är en särskilt klängig person i vanliga fall, men när inte den där vardagsbekräftelsen finns med i bilden, när jag inte kan se och röra honom och veta att det är på riktigt, att vi är på riktigt, blir bekräftelsebehovet så mycket större. Varje mejl han inte skickar, varje konstighet på msn som säkert är ingenting, men som tolkas och förstoras i mitt huvud, läggs till på ångestkontot och skapar osäkerhet, osäkerhet och mer osäkerhet.

Jag är rädd för att han ska glömma bort mig, tappa bort vad han känner för mig, hitta någon annan under tiden, allt kan hända på fyra evighetslånga månader, och det gör mig livrädd. Och klängig. Och så blir jag rädd för att mitt bekräftelsebehov ska trötta ut honom, och så går det runt, runt  som en ond cirkel.

Och jag som inte brukar vara svartsjuk ser facebookfoton av honom och hans ex på  olika fester och det är inte konstigt, de har en massa gemensamma vänner och ändå känner jag ett stygn av… är det svartsjuka? För hon är där och jag är här och han är där och jag känner mig så maktlös och så långt borta och så osäker.

Och jag vill bara att det ska bli första veckan i juni nu för jag hatar att vara långt borta, jag hatar det här med distans och att uthärda, jag vill inte uthärda mer, jag vill  att han ska vara här nu, med mig, att vi ska ligga i soffan och kolla på film och han ska stryka mig över håret och jag ska somna i hans knä som jag alltid gör när vi kollar på film och jag vaknar till när filmen är slut och vi lägger oss i sängen, omslingrade som alltid, och vi pratar och pratar om allt halva natten tills jag somnar mitt i en mening och jag vill vakna och se honom ligga där bredvid mig.

Och det är två hela månader tills jag får somna i hans armar och vakna bredvid honom igen och jag vetefan hur det ska gå till att härda ut hela den tiden och hur ska man veta att det verkligen kommer att vara vi när han kommer tillbaka, hur kan man veta att tiden och en hel kontinents avstånd inte förändrat allt?

Annonser

One response to “Distansförhållanden, fy fan

  • annaluna

    ååh! Man kan tyvärr inte veta, men klarar den avståndet klarar den det mesta, och klarar den det inte kan den inte ha varit så stark.

    Jag hade ett distansförhållande under flera år, förutom den tiden jag bodde med honom i Karibien och den tiden han var hos mig i Sverige eller i Spanien. Och sedan när jag äntligen fick uppehållstillstånd där, då tog det slut ändå. Så jävla dumt. Jag är dock glad igen och vår kärlek klarade hundratals mil under många, många månader! Det går! Sedan tar man aldrig varann för givet och det kan också ha sin charm. Hoppas du står ut, men det tror jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: