Att ständigt vara på väg, men vilja hitta hem

Nu är jag äntligen framme i Underlandet. I drygt två veckor har jag varit här, här där jag har varit så många gånger förut men aldrig bott. Här, där jag tänker stanna.

I många år har jag flackat runt och bott på olika platser, världen över. Korta perioder, aldrig längre än ett år, men ändå tillräckligt långa perioder för att hinna fästa mig vid platsen, människorna. Med perioder i Sverige mellan de där perioderna i andra länder. Jag ångrar inte en enda resa, en enda flytt under dessa år, men nu är det dags för något annat. Mer än något annat just nu vill jag ha en stabil tillvaro och ett hem som är mitt. Jag vill inte upptäcka nya städer, hitta favoritplatser som jag en dag kommer att lämna och inte veta om jag kommer att återse. Jag vill inte lära känna fler människor som behåller en bit av mitt hjärta när det är dags att ta avsked.

Jag vill ha en plats som är min, som jag känner, och människor i min omgivning som hör till platsen.

Och vid sidan av den transcendentala, men ändå sammankopplad med denna, finns den materialistiska biten. Jag vill äga. Jag tror inte på kapitalismens eller på konsumismens välsignelse, men efter år av boende i hel- eller halvmöblerade hem, på lånad tid, vill jag ha ett hem som är bara mitt, med saker som är mina. Det handlar egentligen det också om längtan efter stabilitet, att känna att jag hör till det här hemmet, hemmet och jag, det är vi.

Underlandet ligger långt från Sverige, och det är omöjligt att frakta hit något utöver de två resväskor man får ta med sig på flyget, så att bygga upp ett hem är att börja om från noll. Så här sitter jag i min nya lägenhet i min nyinköpta säng och äter mackor på nyinköpta tallrikar, med pålägg som plockats ut ur mitt nyinköpta kylskåp. Det är befriande samtidigt som det är rotlöst. Under min nästa resa till Sverige, ska jag ta med mig små saker som påminner mig om hemma. Brevvågen jag fått av mormor, ett fotoalbum från mitt liv som min mamma ska göra till mig, och böcker jag redan läst men vill ha i min bokhylla.

Men jag njuter. Jag är framme. Jag är i staden, i landet, som inte är hemma ännu, men där jag äntligen ska stanna, och som jag ska göra till mitt alldeles eget hemma.Välkomna att följa med i mitt liv i Underlandet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: