Dagar kvar på terminen: 0 (äntligen färdig, och sista slutarbetet lämnas in imorgon)

Dagar kvar till mamma och pappa kommer: 10

Dagar kvar till semestern: 10

Jag längtar IHJÄL mig.

Jag har precis kommit hem från en intervju med en av Underlandets mesta feminister och aborträttskämpar. Som ägnat sitt liv åt att skriva böcker och debattartiklar och forskningsrapporter om kvinnors rätt till sina egna kroppar, och åt att vara feministisk aktivist.

Jag vill vara som hon. Det är precis vad jag vill ägna mitt liv åt. Jag vill bidra till att alla kvinnor har tillgång till laglig, säker och fri abort. Och när jag är i pensionsåldern ska jag också sitta i min bekväma läsfåtölj i min snygga lägenhet och skriva reportageböcker. Om en svunnen tid då laglig abort inte var en självklarhet.

Jag vill ha ett jobb där jag kan ägna tiden åt att intervjua andra tuffa feminister som hon, åt att skriva debattartiklar och åt att demonstrera mot onda lagar.

Jobbet jag har sökt på ambassaden är administration. Men ingen resa som inte börjar med ett steg (för det är ju naturligtvis bara början på min lysande Sida-karriär där jag i framtiden bara kommer att jobba med en massa spännande genusprojekt. Såklart).

Om mindre än två veckor kommer mamma och pappa. Då har jag tagit ut tre veckors semester och ska hänga med dem 24-7 och resa runt till olika hörn i Underlandet medelst hyrbil och flyg.

Jag längtar nästan ihjäl mig. Både efter mina finfinaste föräldrar som det var ett helt år sen jag såg, och efter semester.

Jag är ju som sagt hur less som helst på mitt jobb och vill helst sluta nu. Så jag går runt och låtsas att det är de två sista veckorna på jobbet för alltid och inte bara innan semestern. För jag har nämligen sökt ett nytt jobb, på svenska ambassaden, och får jag det börjar jag samma dag som jag skulle kommit tillbaka till jobbet från semestern. Åh, hoppas, hoppas, hoppas.

Eftersom Jenny la upp sin bästa jullåt vill inte jag vara sämre. Min absoluta, absoluta favorit är:

Förra året fick jag ett ryck och laddade ner allt jag kom över i julväg, vilket ledde till att julspellistan i min iTunes innehåller allt från O Helga Natt med Ingvar Wixell till Santa Claus is Coming to Town med Michael Bolton. Men A Fairytale of New York finns dubblerad så att det är dubbelt så stor chans att den kommer upp i julspellistan (som går varm nu i dagarna) än vilken annan jullåt som helst. Ingen jul utan the Pouges.

Jag är uppe i ottan eftersom en viss sambo har en förmåga att glömma bort att stänga av mobilens väckarklocka på helgen. Själv sover han sött vidare, han kom ju inte hem förrän vid tvåtiden i morse, efter att ha varit ute och festat med arbetskompisarna efter jobbet, utan att ringa eller tänka på att jag kanske skulle bli orolig av att han aldrig dök upp hemma.

Men själv är jag alltså vaken eftersom jag gick och la mig tidigt av uttråkning och alltså var någorlunda utsövd när väckaren ringde alldeles okristligt tidigt, och inte kunde somna om.

Nu funderar jag på hur jag ska lägga upp mitt morrande när mannen väl vaknar

Åh, vilken bitterfitta jag är, men på sånt morgonhumör får man vara när man är ofrivilligt uppstigen klockan sex en lördagsmorgon, så det så.

Jag gick och impulsköpte mig en sån här igår (mitt 22-åriga hardcorefeminist-jag hade nog svimmat på kuppen, tur att man inte kan se in i framtiden).

Det är ju inte precis skönt (särskilt inte underarmarna, ajajaj), men gud så praktiskt. Särskilt för en latmask som jag som väntar veckor mellan varje benrakning. Klart värt investeringen tänker jag.

Men jag vet inte vart den där tjejen på drygt några tjugo som slängde rakhyveln och packade ned allt smink i en kasse och gav det till närmsta korridorsgranne tagit vägen. Hon skulle nog säga att sitt 30-åriga jag är en sellout till patriarkatet. Jag tänker att jag blivit mer pragmatisk och inte så svartvit och väjer mina strider, men jag vet inte egentligen, om det kanske ändå inte är mer av en fin omskrivning för att sluta stå upp för sina ideal.

Vi har börjat i kör, O och jag. På en fest häromhelgen stötte vi på en ambassadpraktikant, och vips var vi med i Svenska Ambassdens luciakör. Så nu går O runt och nynnar Staffan var en stalledräng dagarna i ända. I alla fall fram till sista raden i refrängen ”… en fröjdefull jul vi få”. Det har visat sig vara en tungvrickare av stora mått och han hävdar att han ska mima den biten när vi lussar för alla EUs ambassadörer och hela Underländska regeringskansliet. Jag tror att han kommer att lära sig tills dess. Det är ju nästan tre veckor kvar.

Det här med ambassaden, alltså. Plötsligt är det svenskar överallt. Efter snart två år i Underlandet, utan att knappt känna en en enda svensk (de går att räkna på ena handens fingrar) har jag helt plötsligt träffat hur många som helst. Och nu är det luciaträning och svensköl efteråt, och svenskfest ikväll (fast jag och O ska nog på en annan fest) och på onsdag är det mottagning med sill och lax och julskinka för unga skandinaver på svenska ambassaden.

Jag har lite blandade känslor inför hela spektaklet. Å ena sidan är det ju folk som är precis som jag, inte för nationalitetens skull, men för att de alla har en passion för den här kontinenten, och alla jobbar på NGOs och med bistånd och sånt som jag drömmer om. Å andra sidan är det ju hela grejen med svenskkoloni, som var det än är i världen känns lite sådär.

Men eftersom jag inte är den som är den, och dessutom är i jobbsökartagen, och drömmer om ett Forum Syd-jobb, tänker jag att ett utökat kontaktnät i de där svängarna aldrig kan vara helt fel.

Dessutom är det rätt trevligt, och på ambassadresidenset bjuds det glögg och pepparkakor.

En fröjdefull svenskjul vi få.

… jag är bara sjukt upptagen med plugg, jobb, plugg, jobb och så vidare i all oändlighet. Men jag har alltså inte gått och dött eller så. Eller slutat blogga. Jag hinner bara inte riktigt med.

Men jag återkommer snart igen, om livet någon annanstans på jorden.

Vi hinner i alla fall ta oss en svängom emellanåt, min O och jag, som ni ser.

05.00 Stiger upp för att transkribera uppsatsintervjuer en dryg timme.

06.15 O stiger upp och vi äter frukost tillsammans, och duschar och annat morgongöra

07.30 Åker till jobbet och stressar mig igenom arbetsdagen för att hinna färdigt allt som ska hinnas till helgen då det är stora årsmötet, och i god latinostil är alla ute i sista minuten (vilket innebär att jag som måste fixa allt också ofrivilligt är ute i sista minuten).

18.30 Kommer hem från jobbet. Fixar lite hemma och försöker plugga lite till, och kanske gå på gymmet.

21.30 Stupar i säng.

Men jag återkommer, gott folk.

För löneförhöjningen har jag shoppat två par nya skor – stövlar och vardagsklackskor. Hädanefter ska jag aldrig mer köpa skor i en vanlig skoaffär, det är ju helt magiskt att beställa skor, måttgjorda efter ens fötter och exakt så som man vill ha dem.

Wonderful.

Men bara för att de höjde min lön med 25% när jag hotade med att sluta betyder det ju inte att jag tänker stanna kvar på jobbet ändå. Idag publicerades äntligen en tjänst på Forum Syd som jag gått och väntat på i veckor, sedan jag fick nys om att den skulle utlysas.  Oj, vilket drömjobb. Å, vad jag vill ha den tjänsten jättejättemycket.

Nu blir det ansökningsskrivning i helgen. Håll tummarna, gott folk.