Från och med nu finns jag alltså på blogspot på den här adressen: http://jagiunderlandet.blogspot.com

Om ni vill uppdatera länkar och sånt blir jag såklart hemskt glad.

Okej, vi ses där!

Uppdatering: Och om jag byter, vad ska adressen då vara? http://underlandet.blogspot.com är redan upptaget av någon mupp som inte uppdaterat sedan 2005.

http://jagiunderlandet.blogspot.com? Eller något helt annat?

Idag ringde en kompis och berättade att min fina vän som bor i Japan kommer hem i några veckor, flyr från krisen. Hon kommer ikväll, och hur mycket jag än saknar och längtar efter henne kände jag ”suck”. Jag orkar inte. Ännu ett åtagande, ännu en sak som det måste avsättas tid till.

Gud vad jag behöver vila. Vara ledig. Göra ingenting.

Snart, snart, måste hålla ut bara lite, lite till.

Jag hoppas att det är över snart. Att de sätter honom bakom lås och bom och slänger bort nyckeln.

Även om jag kanske kommer att vara ganska frånvarande närmsta månaden. Jag lovar, jag kommer tillbaka sen. Det är bara det att jag har en mastodontenorm masteruppsats som måste vara färdig till någon gång i slutet av månaden och jag har knappt tid att andas.

Det är inte ni, det är jag.

Hur som helst. Det blir bättre sen.

P.S. Jag lovar att berätta om jag lyckas bli på smällen under tiden. Vi försöker för fullt (även om jag skulle vilja försöka ännu lite till, men ibland får O någon slags konstig prestationsångest för att det är de här dagarna och man måste passa på och han bara ”å nej, jag kan inte komma”. Well, well, några gånger lyckas det bli i alla fall)

Bland annat. Bland mycket annat.

Jag längtar.

Sen sist:

Jag tror inte att det var nidblödning, ändå. Det kom mer andra dan och jag tror att det antingen var mensen som kom jättetidigt eller ett sånt där tidigt missfall som man läser är jättevanligt (att typ 20% av alla graviditeter slutar i missfall innan man ens vet om att man är gravid). Nu är all symptom som bortblåsta. Men alltså. Det känns inte som kris och panik ännu. Vi kör på och hoppas att det blir den här månaden istället. Eller nästa.

Jag är numera även vän med Baglady, Emster och Liftarens Guide till mig på Facebook. Världen krymper.

Igår var jag på sjukhuset hela dan. Vännen vi bor med är mitt uppe i sin könsbytesprocess och igår gjorde hon en kastration, dvs de opererade bort testiklarna. Jag trodde att jag var ganska bra på anatomi, men alltså de plockade ut testiklarna framför penisen, med två små snitt strax ovanför (tydligen använder de pungen sen till att göra blygdläppar så de ville inte skära i den). ”Det är lite svårt att förklara för en biologisk tjej, men allt hänger ihop” sa hon när jag inte alls fattade hur de kunde plocka ut testiklarna därifrån. Det verkar för övrigt asjobbigt att vakna upp ur narkos.

Nu ska jag iväg till gymmet för lite kickboxning med min personlige tränare och sen uppsatsuppsatsuppsats hela helgen. Roligare än så blir det inte.

Gick på toa i morse. Det kom lite ljust blod. Jag ska inte ha mens förrän på söndag, det är alldeles för tidigt även om cykeln bestämmer sig för att vara kortare än 28 dagar.

Jag tänker nidationsblödning.

Det är mycket spännande, det här. (För mig alltså, för er antar jag att det är tämligen ointressant, därav rubriken)

Det blev kajko-error och jag mitt moppo klickade på ”spara” innan jag startade om word, vilket gjorde att när jag öppnade dokumentet igen var det fyllt av bokstäver och siffror i ingen ordning alls.

Sista autorecovery-kopian som jag hittade var gjord i förmiddags, fast den ska autospara var tionde minut.

Vill dö.

Par med normal fertilitet har 20-30% chans att bli gravida varje menstruationscykel. Ungefär 84% av par som har regelbundet, oskyddat sex blir med barn inom ett år så länge de fortsätter försöka.

Det vill säga, rent statistiskt inte så stor chans att vi lyckades tillverka ett barn såhär på första försöket. Jag vet ju dessutom inte ens om O är normalfertil. Så vitt vi vet har han aldrig gjort någon med barn. Han har å andra sidan aldrig försökt heller. Jag kanske inte heller är det. Jag var det för fem år sedan, men då var då och nu är nu.

Men ändå kan jag liksom inte låta bli att gå runt och känna efter.

Har jag inte lite molande värk och väldigt ömma bröst?

Gravidhypokondriker, kan ni även kalla mig. Om en och en halv vecka, nästa söndag, ska mensen komma. Då vet vi.

__________

Uppdatering: Plus att jag nyss nästan började gråta av frustration över att vi bor i ett jävla u-land som har tvättmaskiner från medeltiden och att vi aldrig kommer att få råd att köpa en riktigt bra utan kommer att få nöja oss med en som har miffo-temperaturerna ”kallt, ljummet, varmt”. Humörsvängningar, ni vet.