Stressen

Nu kom den över mig, bara sådär. Stressen. Allt jag måste göra varenda vaken sekund. Uppsatsjäveln som äter upp mig, att-göra-listan på jobbet som blir längre och längre, de där två distanskurserna som jag skrev in mig på som om jag inte hade nog att göra redan, volontärandet, flera tusen kronor som vi måste betala i extraavgift för att apan snodde alla pengar från huset.

Idag ringde en kompis och berättade att min fina vän som bor i Japan kommer hem i några veckor, flyr från krisen. Hon kommer ikväll, och hur mycket jag än saknar och längtar efter henne kände jag “suck”. Jag orkar inte. Ännu ett åtagande, ännu en sak som det måste avsättas tid till.

Gud vad jag behöver vila. Vara ledig. Göra ingenting.

Snart, snart, måste hålla ut bara lite, lite till.