Jag flyttar!

Eftersom ni var rätt enhälliga (med några undantag – sorry Baglady) och jag själv också lutade ditåt bestämde jag mig för att flytta.

Från och med nu finns jag alltså på blogspot på den här adressen: http://jagiunderlandet.blogspot.com

Om ni vill uppdatera länkar och sånt blir jag såklart hemskt glad.

Okej, vi ses där!

Jag är tillbaka!

Men hörrni, ska jag byta till blogspot eller vara kvar på wordpress?

Uppdatering: Och om jag byter, vad ska adressen då vara? http://underlandet.blogspot.com är redan upptaget av någon mupp som inte uppdaterat sedan 2005.

http://jagiunderlandet.blogspot.com? Eller något helt annat?

Stressen

Nu kom den över mig, bara sådär. Stressen. Allt jag måste göra varenda vaken sekund. Uppsatsjäveln som äter upp mig, att-göra-listan på jobbet som blir längre och längre, de där två distanskurserna som jag skrev in mig på som om jag inte hade nog att göra redan, volontärandet, flera tusen kronor som vi måste betala i extraavgift för att apan snodde alla pengar från huset.

Idag ringde en kompis och berättade att min fina vän som bor i Japan kommer hem i några veckor, flyr från krisen. Hon kommer ikväll, och hur mycket jag än saknar och längtar efter henne kände jag ”suck”. Jag orkar inte. Ännu ett åtagande, ännu en sak som det måste avsättas tid till.

Gud vad jag behöver vila. Vara ledig. Göra ingenting.

Snart, snart, måste hålla ut bara lite, lite till.

Aj.

Det här gör så himla, himla ont i hjärtat.

Jag hoppas att det är över snart. Att de sätter honom bakom lås och bom och slänger bort nyckeln.

Ni glömmer väl inte bort mig?

Väl?

Även om jag kanske kommer att vara ganska frånvarande närmsta månaden. Jag lovar, jag kommer tillbaka sen. Det är bara det att jag har en mastodontenorm masteruppsats som måste vara färdig till någon gång i slutet av månaden och jag har knappt tid att andas.

Det är inte ni, det är jag.

Hur som helst. Det blir bättre sen.

P.S. Jag lovar att berätta om jag lyckas bli på smällen under tiden. Vi försöker för fullt (även om jag skulle vilja försöka ännu lite till, men ibland får O någon slags konstig prestationsångest för att det är de här dagarna och man måste passa på och han bara ”å nej, jag kan inte komma”. Well, well, några gånger lyckas det bli i alla fall)